Lycka.

Hur kan man aldrig tröttna på någons doft, på någons ständiga närvaro och på all den kärlek som detta hjärta vill ge?

När jag tänker tillbaka på den första kvällen vi träffades slår det mig att det hängde en spänning och magisk känsla i luften, precis den känslan som man bara upplever på film. Regnet slog ner bara sekunderna efter att vi sagt "hej!" och mitt hår blev så där vågigt och blött. Det fattades bara att han skulle placera en varm hand om min midja, men å andra sidan hade vi precis mötts.

Sekunderna, timmarna, dagarna, ja till och med veckorna har gått i ett och det är inte förrän nu som jag inser att jag hittat något jag aldrig sett förut. Det genuina. Ett omtänksamt hjärta och en personlighet vars oemotståndliga charm fått mig på fall. En personlighet vars utstrålning inger förtroende och respekt. En trygg famn som gett mig en inre balans.

"Ofta händer stora ting vid de tillfällen då man minst anar det". Plötsligt fann jag detta underbara som nu ligger i mitt bröst och gror. En natt i september. I en man vars klara ögon som fick mig att aldrig vilja flytta huvudet från hans bröst där vi låg och delade allt det där man aldrig riktigt delar med någon annan. Och ja, jag kysste honom som jag aldrig gjort med någon annan. Trots att jag egentligen inte alls hade några planer på att känna något för någon alls.

Det var i honom jag hittade den där balansen. I famnen som höll mig hårt, på riktigt. Tillräckligt hårt för att jag inte skulle kunna rymma men tillräckligt lätt för att kunna andas. Lycka.