Faller.

Ett stjärnfall av kärlek rinner ner längs mina kinder, ensam och tyst är själen när den midnattsblå ridån i horisonten går ner. Ett pärlband av tårar återspeglas i stearinljusens varma lågor när själen inte förmår att le mer.

Du räddade mig den där regniga onsdagsnatten i september från vad jag trodde skulle bli en ensam, lång och kall höst. Jag minns det som om det var igår, hur dina ögon log och vilken magisk känsla som värmde tryggt i mitt bröst.

Plötsligt befinner vi oss i en otäck dimma där en återkommande mardröm är att du helt kommer att försvinna. Nätterna består av en ovisshet, en inre rädsla och oro över vart du är, vad du gör och framför allt hur du mår och detta långt in på nattens sena timma.

Ett stjärnfall av kärlek rinner ner längs mina kinder när jag inser att ödet är ett märkligt spår jag tappat för längesedan och att sanningen står kvar medan jag vandrar vidare mot rädslan att förlora dig till en tid som kanske gått förbi? Men faktum kvarstår, det är hos dig mitt hjärta vill förbli.